English text
Statarna - vilka var de?
En fast anställd lantarbetare, vars lön delvis ut gick i form av naturaförmåner, kallades statare. Statarsytemet utvecklades i slutet av sjuttonhundratalet och kom sedan att bestå i ungefär två hundra år. I och med att man på de stora gårdarna övergick från spannmålsodling till animal produktion, ökade behovet av kreatursskötare, som bodde i nära anslutning till arbetsplatsen. Den nya produktionsinriktningen medförde också ett ökat behov av kvinnlig arbetskraft. Mjölkerskorna kom främst att rekryteras från statarklassen. Antalet gifta tjänstehjon ökade kraftigt i samma takt som statarsystemet utvecklades. Hustruns arbetskraft var ett villkor för mannens anställning. När stataren skrivit under sitt statarkontrakt, var det på de flesta håll en oskriven lag, att hustrun skulle arbeta på gården. Detta gällde även de arbetsdugliga barnen. Statarsystemet kulminerade vid slutet av artonhundratalet. Vid sekelskiftet bedömdes antalet statare i vårt land till 100.000 personer. Om man räknar med familjerna, hade c:a 500.000 personer sin bärgning genom statarlön.
Det var i landskapen runt Mälaren, som statarsystemet utvecklades, och där fick det sin största utbredning. Snart spred det sig till sydsveriges slättbygder, främst till Västergötland, Östergötland, Skåne och Kalmar län. I det övriga Småland förekom statare endast på enstaka större gårdar och gods.

Lönen
Som inledningsvis nämnts fick stataren sin lön delvis i form av naturaförmåner. Dessa fastställdes genom statlistor, som varierade från ort till ort. Förutom bostad och förnödenheter från gården kunde i staten ingä bränsle, klädesplagg och stövlar. Under statarsystemets sista decennier tillkom på sina håll fria kvarnskjutsar, fri läkarvård och fri flyttning. Eftersom det i staten ofta stipulerades att stataren skulle ha ett potatisland för en tunna sättpotatis per år, kunde han i regel hålla sig med en gris eller andra mindre husdjur.
Vid en jämförelse med andra arbetares löner finner man, att statarna var en av de två sämst avlönade arbetargrupperna i vårt land. Den andra gruppen var textilarbetarna, som sedan gammalt betraktats som en låglönegrupp. Om man sedan ställer statarlönen i relation till antalet arbetstimmar per år, kommer statarnas lönesättning att framstå som den ojämförligt lägsta.

Bostaden
I statlönen ingick alltid bostad. Denna bestod vanligen av ett rum och kök. Endast i undantagsfall förekom lägenheter med två rum och kök. Till bostaden skulle höra utrymmen för förvaring av potatis, spannmål och matvaror. Vidare skulle finnas vedbod, avträde, tillgång till tvättstuga samt svin- eller hönshus. I statarbygderna uppförde man särskilda stathus så nära ekonomibyggnaderna som möjligt. Under artonhundratalet kom statarlängorna med bostäder för minst fyra, ibland upp till ett dussintal familjer.
Även om man i vissa fall kunde påträffa godtagbara statarbostäder, måste man konstatera, att statarnas bostadsstandard var skandalöst låg i jämförelse med andra arbetargruppers.

Slankveckan
Något som i hög grad karakteriserade statartillvaron var de ofta återkommande flyttningarna. Dessa företogs under hösten i den s.k. friveckan eller slankveckan mellan den 24 oktober och den 1 november. Enligt en undersökning, som gjordes i Uppland i slutet av nittonhundratjugotalet, bytte varje är 25% av hela statarbeståndet till ny arbetsplats. Detta hade till följd att barnen under sin sexåriga skoltid mäste byta skola i medeltal tre gånger.
Det har spekulerats mycket över orsakerna till statarnas stora rörlighet. Talet om att statarna skulle haft en speciell "nomaddrift" torde vara helt felaktig. Det har redan nämnts, att såväl kontantlön som naturaförmåner varierade mellan de olika gårdarna. Detta kunde i vissa fall vara anledning till att man bytte anställningsort, men huvudorsaken var nog bostäderna. Många familjer sökte sig till gårdar med små och friliggande statarbostäder. Statarlängorna kom allt mera i vanrykte. Många statare flyttade utan att ens ha sett sin nya arbetsplats. De menade, att hur uselt det än blev, kunde det inte bli sämre.
Anledningen till flyttningen låg ofta på det personliga planet. Statarfamiljerna bodde tätt inpå varandra. Det förekom ofta irritationsmoment. Spänningar uppstod mellan å ena sidan de anställda och å andra sidan godsägare och deras godsbefäl. En statare hade då endast en möjlighet att hävda sig och visa sin stolthet. Det var att säga upp sin anställning och flytta till ett annat ställe.

Statarna på Huseby
Huseby är ett av de Smålands-gods, som sedan gammalt hållit sig med statavlönad arbetskraft. Under statsystemets sista decennier arbetade här ett tiotal kördrängar och tre till fyra ladugårdsskötare för statlön. Även rättaren, fördrängen, trädgårdsmästaren och smeden " gick på stat", men deras hustrur deltog inte i mjölkningen, på Huseby fanns inga statarlängor, utan statarfamiljerna bodde blandade med de övriga arbetarna på bruket i husen längs bruksgatan. Deras bostäder var i regel tvårumslägenheter med eget kök.
Flyttningsfrekvensen bland statarna på Huseby var låg. Många statarsläkter bodde där generation efter generation, Om någon statare flyttade, kunde det mycket väl hända, att han återkom efter något år. Av detta kan man dra den slutsatsen att arbets- och bostadsförhållandena på Huseby var relativt goda.

Huseby statarmuseum
Den lägenhet, som inrymmer statarmuseet på Huseby, avviker i flera avseenden från den gängse typen för en statarbostad. I vanliga fall bestod en sådan av ett rymligt kök och en kammare. Den övre våningen på den s.k. Sågarbyggningen bestod från början av två tvårumslägenheter med delat kök. När det gemensamma köket i senare tid delades till två, blev dessa i minsta laget. I en statarbostad av den traditionella typen användes köket även som sovrum. Bristen på sovutrymmen i köket har här kompenserats med ett rum, som under stattiden hade karaktären av ett "finrum".

Köket
Köket kunde inte utnyttjgs på annat sätt än för matlagning och som matplats. Det är försett med en järnspis, "Huseby nr 3". På torkstrecket över spisen hänger vantar, strumpor och benplagg till torkning, Lägenheten har elektrisk belysning. Huseby fick eget kraftverk redan 1918. Men vid högbelastning, t. ex. vid mjölkdags, orkade inte kraftverket producera tillräckligt med ström. I den mörka spisvrån hänger därför en väggfotogenlampa med mässingsreflektor. På väggarna finns enkla hyllor, där våg, kaffekvarn, mortel samt förvaringsburkar av olika slag står uppradade. Över matbordet hänger den obligatoriska flugfångaren. Diskning och småtvätt utfördes vid det halvrunda bordet, eftersom det inte finns plats för någon diskbänk. Det rymliga skafferiet användes som förvaringsplats för såväl matvaror som en del husgeråd.

Kammaren
Kammaren var familjens sovrum. En familj, som bodde i lägenheten under trettio-talet, har berättat, att i parsängen sov fyra av barnen "skavfötters", dvs två låg med huvudet mot väggen och två med huvudena utåt rummet. Mor och far låg i dragsoffan, som under dagtid tjänade som viloplats, Den övriga möbleringen består av ett tvättställ och en skänk. Ovanpå skänken står en radio med separat högtalare. I en del statarhem hade man radio redan under 1930-talet. Kammaren uppvärmdes med en Huseby-tillverkad kamin.

Finrummet
Finrummet var av förståeliga skäl inte enhetligt möblerat. Möblerna var oftast auktionsgods, många gånger märkta av upprepade flyttningar. Mitt i rummet står ett bord med stolar runt om. Hade man gäster, var detta den naturliga samlingsplatsen. Pegamoidsoffan fungerade både som sitt- och liggplats. I den utdragbara länsstolen kunde beredas ytterligare en sovmöjlighet. Den låga byffen användes som förvaringsutrymme för finporslinet, i byrån fanns familjens linneförråd. Skrivbordet ingick inte ofta i en statares möbelbestånd. Men just i denna lägenhet bodde på sin tid kassören i sjukkassan, Framtidsförbundet, och han skötte sina expeditionsgöromål vid en liknande skrivplats. I ena hörnet står en gammal Singer symaskin, som troligen haft en stor uppgift att fylla. I finrummet finns också en väl bibehållen sättugn. Sättugnar har tillverkats på Huseby i mer än två hundra år.

Utställningen "Statare"
Utställningen Statare, som finns på Statarmuseumet, följer i sin uppläggning anställningsåret från höst till höst, där bostäder, sociala villkor och den fackliga kampen skildras.

[till statarmuseumet]

Kontaktman: Tommy Petersson tfn 0470-77 73 76 email:  statare@husebybruk.com

Tillbaka


Är du intersserad av att komma med som guide på Statarmuseet?
Hör i så fall av dig till Sune Gustavsson, tel 0470-75 00 51